Träna viltspår
Att träna sin hund i att följa ett speciellt spår oavsett
vad som händer runt omkring, i vilket väder som helst, i
vilken terräng som helst och vid vilken tid på dygnet som
helst.
Det är en rejäl utmaning, både för dig och för din hund.
När en viltspårhund är ute på riktigt eftersök, är det
viktigt att det skadade djuret som hunden spårar hittas och
att djurets lidande får ett slut.
Enligt svensk lag ska en viltspårhund finnas tillgänglig vid
jakt på det som kallas för klövvilt alltså vanligtvis älg,
rådjur och hjort.
Hunden behöver inte vara med på själva jakten, men den ska
kunna vara på plats inom två timmar och kunna spåra upp
skadeskjutna djur.
Viltspårhundar används också vid trafikolyckor där vilda
djur är inblandade.
För att få fram bra och pålitliga viltspårhundar anordnar de
flesta av Svenska Kennelklubbens (SKK) jakthundsklubbar
kurser och prov i viltspår.
Viltspår kan du träna själv med din hund, att ha en kompis
och medhjälpare ute i skogen är ju alltid kul, men inte
nödvändigt vid den här spårträningen.
Nästan alla hundar som gillar att spåra passar att tränas i
viltspår.
Om hunden någon gång ska användas på riktigt av ett jaktlag
kan det vara bra att den, förutom att den är tränad för
viltspår, har en kroppsbyggnad och ett temperament som
klarar strapatser.
Vad som behövs förutom en hund är en spårsele, som passar
hundens storlek, en spårlina som är mellan 5 och 10 meter,
och blod.
Blod av rådjur och älg är svårt att köpa i affären, därför
används gris- eller nötblod istället. Blodet beställs i
literförpackningar i en livsmedelsaffär som har manuell
köttdisk.
Det brukar ta mindre än en vecka för affären att få hem
blodet.
I det köpta blodet är det tillsatt ett kemiskt ämne som
förhindrar det från att koagulera.
Till varje spår används bara en liten mängd blod, det som
inte används fryser man ner och sparar till nästa gång.
Lägga spåret
Vad som mer behövs är snitslar för att märka ut var spåret
går, och så förstås en viltklöv, oftast underdelen av
bakbenet från ett rådjur.
En lugn och bra spårskog väljer du för första spåret.
Din hund får stanna hemma under tiden du snitslar spåret och
lägger ut blodet.
Första gången ska spåret vara kort och ganska rakt, det kan
räcka med 20-30 meter, och helst ligga i medvind.
När du kommit till spårslutet och märkt ut det ordentligt,
går du en omväg tillbaka så att du inte trampar i själva
spåret.
Om du har en medhjälpare kan hon eller han snitsla spåret
och du går efter och blodar.
Men under de första korta spåren kanske du kan bloda spåret
samtidigt som du snitslar.
Själva blodutläggandet kan göras med olika metoder.
Man kan använda sig av en väl ursköljd diskmedelsflaska och
stänka blodet i spåret,
eller köpa en speciell spårläggarkäpp, där blodet fylls på i
käppen och vid varje "dutt" med käppen på marken rinner lite
blod ut.
Man kan också ha blodet i en bunke och doppa en käpp som man
fäst en liten svamp i änden på, och doppa svampänden av
käppen i blodet och stämplar.
Där spåret börjar sparkar du upp marken och blodar ganska
mycket.
Sedan bör det vara ungefär en meter mellan spårstämplarna,
förutom i början och i slutet av spåret där det kan vara
lite tätare mellan dem.
Den som blodar ska också ha en rådjursklöv fastbunden som
släpar efter och alltså avger sin doft i spåret.
När du kommit till spårslutet och sparkat upp marken lite
här också, lägger du rådjursklöven där.
Gå spåret
Nu är du färdig med själva spårläggandet och kan, efter det
att du tagit en omväg från spåret, gå hem till hunden.
Viltspår ska ligga en stund innan hunden får gå spåret.
Om ett djur blivit skadeskjutet på riktigt ger man i regel
djuret tid att lugna ned sig och gå undan och lägga sig
innan hunden får börja spåra.
I början av hundens spårträning behöver spåret inte ligga
längre än någon timme, men så snart hunden kommit på vad den
ska göra och dessutom tycker att det här är det roligaste
som finns ska du låta spåret ligga längre.
Nu är du och hunden på väg till spåret, hunden ska ha koppel
på sig, spårselen sätter du på först när ni är helt nära
spåret.
När hunden har fått sele och lina på sig, går ni tillsammans
fram till spårbörjan, du pekar och visar hunden med lugn
röst på platsen.
Hunden kommer säkert att börja nosa och kanske till och med
slicka på blodet. Beröm.
Ge hunden tid att försöka följa spåret, det är ingen
brådska, men så fort hunden börjar gå iväg i spårriktningen
berömmer du med låg, lugn röst.
Lugn och tyst
Det är bra att du tänker på även när ni tränar att du och
hunden ska röra er lugnt och att du är lågmäld.
När det är "på riktigt" gäller det ju att inte störa och
stressa det skadade djuret, därför ska den perfekta
viltspårhunden gå i så lugn takt att du som följer efter kan
göra det så tyst som möjligt.
Många hundar blir lite skärrade av bloddoften första gången
de stöter på den, andra sätter världens rulle och vill fort
fram till spårslutet.
Den försiktiga hunden stöttas och uppmuntras medan den
ivriga får lugnas och dämpas.
Det är inte nödvändigt att hunden vid spårets slut kastar
sig i vild glädje över rådjursklöven, en del hundar är
mycket förtjusta i denna typ av ben medan andra inte vill
befatta sig med den.
Det spelar inte så stor roll hur din hund gör, ge hunden
beröm och godis så att den förstår att spåruppdraget är slut
och att den varit duktig.
Efter avslutat spårarbete tar du av selen och sätter på
hunden kopplet istället och går i en vid båge tillbaka mot
utgångspunkten.
Har du sällskap av andra och ni lägger flera spår ska det
var minst en 150 meter mellan spåren, så att hundarna
slipper vittring från de andra spåren.
När du ska fortsätta träningen med hunden kan du ganska
snart öka längden på spåret, du kan lägga några 90-graders
vinklar och även gå en tio meter utan att bloda och enbart
låta klöven släpa i spåret.
Viltspårprov
När man tycker att hunden spårar säkert och bra, det vill
säga att den inte växlar från blodspåret till något färskare
och intressantare spår av vilt.
Hunden går i ett lagom tempo, den kanske tappar bort spåret
någon gång, men är koncentrerad och hittar snabbt spåret
igen utan större problem.
Då kan det kännas som en utmaning att anmäla till något
officiellt viltspårprov.
På prov är spåren 600 meter och i den första klass man
startar i - Anlagsklass - blodas spåret 2-5 timmar innan
hunden får gå det.
Till det spåret har spårläggaren använt lite drygt 3 dl blod
och på en sträcka i spåret är det inget blod utan bara spår
efter klöven (och spår läggaren).
Det här är ingen tävling, det är ett prov där hunden får
godkänt eller inte godkänt.
Om hunden har blivit godkänd i Anlagsklassen är man
välkommen att anmäla till Öppen klass.
Här är spåret lika långt, men blodas 12-24 timmar innan
hunden börjar spåra.
I Öppen klass har man skottprövning.
När man är ca 50-100 meter ifrån spårslutet får man lägga
eller sätta hunden.
Domaren eller någon annan provfunktionär går ca tio meter
från hunden och avlossar ett skott med hagelbössa eller
startpistol.
Sedan får hunden fortsätta spårarbetet.
Att man skjuter beror på att man vill skapa en så verklig
situation som möjligt.
I den öppna klassen tilldelas hunden första, andra, tredje
eller inget pris.
Viltspårprovregler fastställs av Svenska Kennelklubben
(SKK). På viltspårprov får alla hundar över 6 månader delta,
även blandraser och oregistrerade hundar.
I övrigt följer man tävlingsbestämmelser som gäller vid
andra prov och tävlingar.
Viltspårschampionat (SvCH)
Ändringar nedan är
gjorda av webmaster.
Regler för viltspårprov hämtas från Svenska Kennelklubben på
adresse :
http://kennet.skk.se/skk/WebFiles/Files/78/viltsparregler_2007.pdf
E.u.
Helene Nordlöf
Text med tillåtelse för kopiering från
Tommy Lundgren.